Förra sommaren hittade jag en skatt hos mina föräldrar. Mitt första manus. Skrivit av mig i femte klass på en skrivmaskin som var min käraste ägodel många år. Jag kommer ihåg att jag slet flera månader med det där manuset. Och skickade in det till en novelltävling för barn. Jag vann inte. Jag blev så arg över att jag inte vann. Jag bestämde mig för att skriva bättre nästa gång och för att jag faktiskt skulle bli författare. Trots det svidande nederlaget. Nu när jag är 44 år tar jag tag i det på riktigt som länge varit min dröm. Min inre tioåring jublar.
Jag skriver främst vad jag kallar ”svart feelgood”. Berättelser som roar och, hoppas jag, oroar. Mina karaktärer är fruktansvärt irriterande men också på ett bakvänt sätt älskvärda. Jag hoppas att mitt feministiska hjärta syns i mitt skrivande utan bli övertydligt eller skriva läsaren på näsan.
Den här texten till vårutställningen är en övning från skrivarlinjen att testa på fantasy. En uppgift som jag först tyckte var så svår och krånglig. Nu är jag så glad att jag har skrivit början på vad som kanske blir en fortsättning. Jag tror historien om älvorna och de fruktansvärda snögubbarna behöver få berättas.
Läs Sofia Karlssons text här.
