David Permén
Regissören Konstantin Stanislavski sa en gång att en skådespelare ständigt i sin roll bör fråga sig: Vem är jag? Varför är jag här? Var kommer jag ifrån? Vart är jag på väg? Som adopterad känner jag mig just som en skådespelare, sminkad som svensk. Och istället för att fråga mig dessa frågor i rollen som skådespelare frågar jag mig detta gång på gång i det verkliga livet och i min praktik.
Min konstnärliga process ser jag som en fortgående iscensättning av mitt jag som ett balansförhållande mellan olika jag-möjligheter där jag försöker gestalta en sorg som för mig är lika gränslös som existentiell. I mina verk är jag influerad av litteratur och poesi. Fosterhemssonen Harry Martinsons liv och litteratur finns ständigt inom mig. Genom att använda mig av stillbild, rörlig bild, text och komponerad memorabilia undersöker jag min identitet och närmar mig min biologiska bakgrund. Ibland iscensätts bilderna och jag förstärker/förminskar min identitet som peruan och som svensk. På detta sätt byggs ett arkiv som berör identitet, utanförskap, tillhörighet, anknytning och förlust.
Mitt öde har jag ibland liknat det vid ett sår som aldrig läks och intresset är stort för vad som händer inuti triangeln: den frånvarande biologiska modern – den närvarande adoptivmodern – och den adopterade. I detta öde växer så samtidigt en kolonial, en feministisk och en socioekonomisk aspekt fram. I mitt specifika öde hoppas jag att även andra kan känna igen sig; det specifika kan såldes bli universellt.
